Detta inlägget är fortsättningen på GÅRDAGENS INLÄGG!
När lappen var ivägskickad kändes det som att jag hade fattat rätt beslut, glad mamma, glada barn. Och det var ju fyra månaders kö så visst hade jag tid att gosa med Ludwig ett tag till. Fyra månader är ju lång tid... eller inte!
Ja hur gick då tankarna när vi tog beslutet om förskola eller inte för vår lille son..??
Jag älskar verkligen att vara mamma, jag älskar att vara med mina barn och jag har dem gärna hemma hos mig. Att bara få vara utan krav och tider att passa, att strosa omkring i myskläder långt in på dagarna och att ha tid att verkligen umgås med barnen det är verkligen guld värt. När vårt femte barn föddes ville jag verkligen ta vara på min föräldraledighet och dryga ut den så länge som bara möjligt. Tanken var då att jag skulle vara hemma tills Ludwig skulle hinna fylla 3 år. Ett helt fantastiskt beslut för hela familjen när vi bestämde oss för detta. Det skulle ju inte bara gynna Ludwig utan även hans syskon som fick ha mamma hemma när de kom hem från skolan, det kändes verkligen helt rätt.
Men hur mycket jag än trivdes med mina barn och mina myskläder så kände jag mig understimulerad, varje dag var den andra väldigt lik. Och det hände inte så mycket annat än det som hörde barnen och hemmet till. Jag är en i botten väldigt driven person, fylld av idéer, älskar problemlösning, älskar utmaningar, älskar projekt och söker utmaningar hela tiden.
Men under min föräldraledighet började dessa egenskaper hos mig att tryckas undan och jag glömde nästan bort vem jag i grund och botten var, det var då jag tog beslutet att skicka in ansökan om förskoleplatsen till Ludwig, jag var fast besluten att det var dags för honom att börja förskolan, inte för hans skull, utan för min skull..
Inlägget blev väldigt långt, fortsättning följer imorgon..
